xazax.work/blog

Vi lever i en tid av märkliga motsättningar. Total skuld i de små valen och total maktlöshet i det stora politiska spelet.

Spänningar mellan ett samhälle vars ethos är tillväxtens lov och där samtidigt individens makt smulats sönder men all skuld skall accepteras. När dricksvattnet sinar skall vi omforma våra konsumtionsmönster, kanske bada mer sällan? Koka ägg i mindre kärl, det minsta du kan hitta och hushålla med denna delikat flyktiga resurs.

Systematiskt skall individen, konsumenten, göra de absolut mesta rationella valen för allas bästa och med ständig tillväxt i åtanke. Återvinna, snåla med vatten, ät inte kött, åk till jobbet, betala skatt, använd AI chatbotarna för att förstå dina relationer till arbete, vänner, partner bättre… alla samhällets svåra frågor skall göras av en renässansmänniska inlåst i sitt eget lilla rum.

Du lyssnar kanske på en podd för att känna dig socialt placerad i världen och när en parasocial relation med Mia när hon läser högt från ett forum du älskar med en post-ironisk distans. Tittar på en lite extra rolig komikers videosnuttar. Eller följer ett flöde om någon hobby. Ensidig relationer som närmar sig den renaste av handlingarna inom kapitalismen, den eviga konsumtionen. Makten över vad du skall, bör och får konsumera är det sista fältet för kamp som lämnats någorlunda öppet.

Favorit streamingtjänstens bisarrt rika grundare kanske tar lite av sina miljoner för att utveckla AI drönare som kan vakta dricksvattnet från de ”avfolkade” i konfliktzoner så du väljer att avstå. Du förnyar inte prenumerationen och känner en viss blek avbild av makt. Autonomi i en värld som likriktas så till den grad att vi utifrån litet längre perspektiv verkar lika fria i våra val som myrorna i en stack.

Kanske hans tunga börs investering kan hjälpa till att utplåna Palestina helt? Denna parantes i vår moderna historia. Landet som suddas ut medan jag väljer vilken videosnutt som skall fylla mitt sinne och ge den där omedelbara kicken av sökt och hittat. Dopaminets systematik.

Men när vi sitter där törstiga och undrar om vårt vattenglas dränerar vattendepåerna fortsätter kapitalismen tuffa på. Som ett tåg genom ett stundande ökenlandskap.

AI ledda algoritmer modellerar för hur vissa skall lida och disciplineras av drönare medan de vanliga, normala och hårt arbetande skall kunna korka upp mineralvatten på sin brygga vid vad som förr i tiden var allmännyttans strand.

Makten över vatten som exempel för nekropolitikens kolonisering av den egna nationens fält. Det globala samhällets veckat och vridet så att vi har kolonialiserat… vår egen bakgård, folk och sprickorna kan vara nästan subliminala. En märklig lukt, fel kläder eller skum adress kan alla vara revor som leder till sprickor och sår i samhällskroppen. Fascism, rasism och rädsla överallt. Född i fel kropp? Möt kapitalismens koloniala piska rakt in i hemmet.

När vattnet också skall disciplineras, precis som allt i vårt fängelse vi kallar samhället, måste vi väl ändå stanna upp en liten stund och lägga undan mobilen? Var det såhär vi tänkte oss den demokratiska utvecklingen inom kapitalismen eller är det här något annat? Vad för ord ska vi använda för att beskriva situationen vi lever i när kolonierna idag kan vara en busslinje bort, en osminkad sanning eller misslyckad AI tolkad enkät?

Min modesta tanke kanske ett lite förslag om jag får be… är att vi kanske kan fortsätta duscha bort vår svettlukt efter jobbet? Unna oss ett lite bad, kanske låta kranen gå när vi borstar tänderna till och med men dra ner på andra slöseri. Öppna upp samhället så de onormala också får plats men kanske hala in kapitalismen igen?

Inte låta den växande datahallslogiken ses som obeveklig statsreligion. Har vi inte nog med miljarder och miljoner? Är det inte nog med den sortens rikedomar?

Vore inte ett kallt glass vatten i badkaret med en vän en framtid att sträva mot?

Snarare än att ligga själv med spruckna blodiga läppar och lukta stressigt ”söka jobbsvett” med skräddarsydd AI spellista i öronen.

dopamin och systematisk indivualisering

–––––––

Aug 17
För kanske tjugo år sen satt jag och pratade med min lillasyster och vi kom fram till att boken om vår uppväxt borde heta ”När jag var liten dödade jag mig själv”. Vilket förstås kan låta väldigt ledsamt och vemodigt men handlade då mer om att förstå hur vi kan bli vuxna i en svårförståelig värld. En värld full av måsten, regler och saker man inte förstår.

Vad är det som gör att man känner det som man dränker sig själv som en kull oönskad katter i något murkigt vatten? Vilket jag var det som vi lämnade där i våra sista dagar som barn?

Jag har alltid som barn varit stressad kring deras normer och tyckt om att försöka förstå världen lite utifrån. Såg mig själv som en besökare i deras kultur, utan egentlig egen jord att stå tryggt. Född och uppväxt i en tredje kultur. En nomad och resande, kanske till och med luffare, i ett folkhem i upplösningstillstånd som jag aldrig riktigt förstått.

Tryggheten jag behövde hämtade jag hos en familj, lika utmanad och odiagnosticerad, som alltid försökte så gott de kunde. Fulla av affekt, hårt arbetande och utmanade i en snabbt föränderlig värld.

Under uppväxten och unga vuxendomen lockade olika subkulturer, politisk aktivism, alkohol och allt annat som ifrågasatta det normala mitt i ett samhälle. Men frågorna om vem jag är fick aldrig några svar.

Sökandet, depressionerna, ångest och stress… ett psyke som skriker och ett nervsystem som ständigt ligger i. Aldrig vila bara stress eller skuld över allt man inte ids, hann eller kom ihåg.

Ett ständigt performativt liv? En mask av att vara normal, jobba, skaffa barn och passa in… tills vad?

Vid frukost, en morgon för något år sedan, säger min dotter något som får mig att reagera och förstå på ett sätt som skar rakt in i själen, hjärtat blottat på ärmen…

”Pappa, jag vill inte vara en robot? Bara göra tråkiga saker som att städa, plocka undan, gå i skolan… ”

Tanken slår till som en olycka. Vänta kan alla de där audhd memerna från instagram…. som jag känner stämmer på mig själv betyda att…?

Var det så att hela min familjs dagliga kamp för att vara normala kanske var ett symptom som jag ärvt och delar med en lång rad kämpar? Om mina barn känner att det surrar i huvudet, man måste passa in och det är ärftligt med npf…

Allt samtidigt överallt omedelbart

–––––––

Apr 16
Näthandlarna har restnoterat medicinerna igen.

Jag tar min lilla cykel till tandläkaren för att senare åka till apoteket. Tandläkare säger att lagningen nuddar nerven i tanden så antingen vänjer jag mig vid smärtan eller så kan de rotfylla tanden. Kanske det är muskulärt?

Får en liten papperslapp med avslappnings-övningar att göra senare eller varför inte knyckla ihop i fickan, hitta när jag ska tvätta jackan och försöka dechiffrera. I samma ficka ligger provsvaren jag också glömt ta hand om. Sparar på små bitar papper som jag slänger pö om pö. Ofta efter ösregn. Inget avviker direkt från vad som är normalt.

Tandens lagning slipas ner och jag tittar på vägguret som går fel. En kvart efter. Kanske var det därför de var så sena? Jag fick vänta länge i väntrummet och där träna på medveten därvaro. Fokus på en normal andning. Hela mottagningen andas stress och vikarier irrar runt förvirrat, precis som de på förskolan gjorde tidigare på morgonen. Är verkligen pandemin över, över? Eller har den blivit… normal.

Tar min nummerlapp hos apoteket och väntar lydigt på min tur. Får veta att barnens andasmedicin (inhalatorn de behöver för att dämpa astman och andas normalt) är slut hos leverantör. Det nya normala…

Vad kan det vara femte gången det hänt? På utvecklingssamtalet så barnets lärare att normalt har inte lågstadiebarn så många förkylningar.

När man blir vuxen är det normalt att skaffa barn och arbeta fulltid, deltid, flexa, VAB:ba, få livet att gå ihop, passa ihop bitarna till ett pussel. Varje dag blir en övning i ett oändligt pussel med bitar som blandas om och om igen för att dras ur en ödets tombola.

Vad var en vanlig dag för mina föräldrar? De lämnade den lilla förorten för att pendla till stora stadens arbetsplats för att vända hem och vara familj på kvällen. Det fanns inget internet, social media eller appar att förhålla sig till. Inga nyhetsbrev, lovscheman, val av tid för utvecklingssamtal, jobbmejl, social media influensers… när de hängde nycklarna i skåpet var de fria från produktivt arbete och kunde fokusera på sitt reproduktiva arbete och hushållet. Jag skrev tidigare om vardagens appmätthet i texten ”om att vara ensam idiot på social media”.

Finns det ett generellt intellekt ”inom det normala” som jag saknar och är det därför filmen ”normal people scare me” tilltalar så? Är det enklare att leva normalt om man… är normalare?

Kan AI ersätta strävan mot de mondänas rikedomar som Dolly Parton sjöng om kanske?

They let you dream just to watch ‘em shatter
You’re just a step on the bossman’s ladder
But you’ve got dreams he’ll never take away
In the same boat with a lot of your friends
Waitin’ for the day your ship’ll come in
And the tide’s gonna turn an’ it’s all gonna roll your way!

Dolly Parton – 9 to 5

Mailandet och det eviga sociala arbetet vi aldrig ville ha… Men varför låter vi AI rita? Skapa och göra det kreativa arbetet som ändå kan ge något slags stolthet när det är klart. Måste AI användas för att skapa snabbare för att… få mer normalt BMI? Passa in i en tillväxande värld? Vad ska vi göra när datorerna skapar texter och matar algoritmerna med data. Skall vi mätas någon annanstans för att skapa ännu mer informationspunkter i en allt snabbare digital värld av lögner. En värld som nu skapas för att kunna mätas bättre med digitala små bärbara apparater för konstant göra ingenjörer av oss alla… surfande ingenjörer i en allt mer motoriserad värld.

Kontrollens numeriska språk består av koder som indikerar att man har tillgång eller ej till information. Vi står inte längre inför paret massa-individ. Individerna har blivit ”dividueller” och massorna till statistiska provtagningar, data, marknader eller ”banker”.

Det är kanske pengarna som bäst uttrycker skillnaden mellan de två samhällena, eftersom disciplinen alltid relaterade till fasta valutor som baseras på guldmyntfoten, under det att kontrollen förhåller sig flytande växelkurser, modulationer som inför procentsatser av olika valutor som måttstockar. Den gamla monetära mullvaden är det djur som tillhör inspärrningens miljöer, men valutaormen tillhör kontrollsamhällena. Vi har gått från ett djur till ett annat, från mullvaden till ormen, men också i vårt sätt att leva och i våra relationer till varandra.

Den disciplinerade människan producerade energi på ett diskontinuerligt sätt, kontrollmänniskan bildar snarare en vågform, i omloppsbana, ständigt uppdelad i knippen. Överallt har surfandet ersatt de gamla sporterna.

Postskriptum om kontrollsamhällena – Gilles Deleuze

Vem är det som egentligen skapas i den här världen? Vilket är det nya folket som räddas av en ekonomi som vänder sig till Three Mile Islands kärnkraftsdrivna jättedatahallar fyllde med ”Artificiell Intelligens”?

As Ernst Jünger would have said, they are preparing for ”total mobilization.” However, they have one small problem, because the economy and wealth they have imposed is for the few, while the many have been impoverished, marginalized, precarized, and then blamed, as if they were to be held responsible for their condition.

Why war? Ill Will – Maurizio Lazzarato

Vi skall mobiliseras för/mot något men vad är det egentligen? Vets ens varför kriget mot de andra skall utföras eller behövs för att… rädda vadå? En accelererande ekonomi där vi lydigt och disciplinerat lånar pengar för att köpa hem mat från AI förstärkta mobilappar. Vi ska vara premium kunder utan avvikande eller konstiga beteenden. Helst utan krav på samhället (som barns vidriga inflammationer och krav på mediciner!?) som kan kosta skattepengar. De få skatter som kommer in skall sugas ut av skol- och vårdkoncerner till privata förmögenheter. Vård skall sökas i appar, men helst av den enklare sorten, den som inte kostar skattemedel eller är onödigt komplicerad för den moderna smalt budgeterade snabbvården.

Kollapsen av de låga räntorna och det märkliga politiska klimatet efter där man dragit i spakarna lite på måfå för att desperat tvinga fram en normal ekonomi har lett till oändliga mängder pengar som nu snurrar runt i finansiella system men medianindividens disponibla inkomst har knappast förbättrats på år och dar.

Just as the large amount of liquidity made available to the economy by central banks has never trickled down into real production, because it has stopped in the financial sector, this lowering of rates will also have no influence on the real economy but will only activate speculation within it.

Why war? Ill Will – Maurizio Lazzarato

Mitt i denna krigsträngtande ekonomi står vi nu fattigare än på länge, ljumt accepterande avreglerade fria marknader på områden vi aldrig drömde mardrömmar om skulle klippas fria och hankar oss fram i ett samhälle som drömmer om att automatiseras bort av datorer. Ett samhälle där hjärnorna är fyllda av social media och konsumtionslystna tankar men som aldrig någonsin haft så kargt kulturellt landskap. Visst kämpar de subalterna kulturuttrycken på i skymundan… träget odlas den kulturen.

Men på det stora hela skräms jag av de normalas framtidsdrömmar.

normal people scare me

–––––––

Okt 18
Att livet är en långsamt förfall, förändringar och att föräldraskapet skulle leda till alla möjliga insikter kom väl inte riktigt som en överraskning i sig självt men hur det skulle kännas har verkligen förändrat mig i grunden. En liten fjäril kröp in i puppan igen för att komma ut som… ja vadå?

Under våren och sommaren lästes ”Matrescence: On the Metamorphosis of Pregnancy, Childbirth and Motherhood” av Lucy Jones. En bok så fantastisk att den inte går att rekommendera nog starkt.

I småbarnsåren, vad det nu är för något, skakas livet när man som förälder måste överge sig själv stundtals totalt för att föda, sondmata, tvätta, torka och så vidare i alla oändlighet. Efter något halvår in skapandet av den nya kroppen går det att se förändringarna i föräldrars hjärnor som nu krympt lite för att effektivt satsa på färre uppgifter än innan. Magnetbilden visar förändringar nästan lika tydliga som förändringarna hos tonåringar som skall bli vuxna. Forskningen om föräldrars hormonförändringar är dock väldigt ung och mycket mer kommer grävas fram de närmsta åren.

I läsandet av hur mycket fysiskt som hänt med kroppen finns en sömnlös individ som helt tappat fotfästet kring sin egen självbild. Varje dag är som en andens yrsel… vad skall jag göra idag? Varför, när, hur många, vad ska vi äta?

Arbetet slutar vara viktigt, hjärnan är som en trög dimma och vård söks. Kanske är det något bakomliggande? Hur länge har det känts som varje dag är en fruktansvärd kamp för att vara en normal arbetare? Remisser skickas runt och tabletterna äts varje morgon. Kan det vara långtgående förändringar efter covid? Autoimmunt?

Men det självklara svaret för varför föräldrar kollapsar en masse och söker privatdiagnoser är där på tungan ändå ibland… kan det var något i vattnet? Samhället?

Om nu remisserna för affektiva störningar öser in kan det vara något med samhället som gör att vissa sorters människor inte passar in trots all den här effektiva modernitet vi byggt?

En gammal vän skrev om det strax innan sommaren bröt ut i artikeln ”Upproret mot normalitetens imperium” och jag börjar undra om inte alla jag någonsin träffat hamnar utanför normalitetens imperium? Vad är det egentligen där i mitten av diskurs där villan vaktas av vovven och volvon skjutsar mellan än det ena, än det andra. Matkassen skall vara färdigplockad i affären eller skickas hem till dörren. Lunchen skall komma på en gaffatejpad moped, körd av någon som bor i svarthotell på samma adress som budfirman är registrerad. Hamburgarna i påsen är ljummen och tillagad i ett spökkök.

Vi skall arbeta med våra dumma jobb och helst konsumera mat på de mest komplicerade vis som går att tänka ut. Att vara hungrig är ett av många hål att fyllas av gig.

När lite fritid uppstår äts den upp av social medias dopamin algoritmer. I föräldraforumen diskuteras det heligaste av de heliga frågor 2024…. SKÄRMTIDEN. Vad är en resonabel och ofarlig tid vid skärm? Visserligen sitter jag med skärmen mer än halva dygnet men inte skall väl barn göra det? De skall ju vara utomhus och busa fast det är farligt där med allt det läskiga andra. Kanske kan de kolla på lite skärm? Men tänk om de får koncentrationssvårigheter av alla skärmarna, den dåliga maten och mikroplasterna. Fast hur skall vi orka? Allt detta lönearbete.

-”Kanske det är alla skärmar som gör att jag känner mig så disträ och ointresserad av deras uppgifterna, på deras arbetsplats dit jag tvingas för att betala hyran på en lägenhet som är alldeles för trånga men om de ändrat reglerna för trångboddhet bor vi ju helt ok ändå tänk på kompisarna i förskolan de bor ju ändå trängre?”

Den interna kritiska monologen är aldrig tyst den bara malar på och får bränsle av grannar, släkt och algoritmerna. Alla för att så frön om att vi skall bete oss annorlunda men var hamnade man själv i det här? När skall man liksom finna sig själv, släppa spänningarna och andas utan astma igen? När kan man lugna ner det sympatiska nervsystemet i en värld av ständig förbättring, effektivitet och informationsförädling? Måste man lugna sig?

När så hösten så sakta förbereder sig sitter jag på balkongen och luktar på sensommarens varma asfalt. Skriver av mig lite.

Det kanske är ett halvårs tankar om hur jag gick från ung till medelålders via tio års intensivt föräldraskapsbygge. Kroppsbyggande med extremt mycket hormoner som bränsle. Köttet känns annorlunda, tankarna är väl mer samlade ibland men fortfarande överallt hela tiden oroliga och personen utåt är väl normalare än någonsin. Men känslorna… de har förändrats för alltid. Nervtrådarnas osynliga delar är längre och sträcker sig in i min partner, barnen och hunden. Det finns ingen hejd på kroppen? Skölden är nu utanför familjen, inte längre i huden. Allt är stressande. De korta stunder då parasympatiska nervsystemet är aktiva är så få och värdefulla. Huden har smällt och hänger som en trött tröja man borde slängt för flera år sen.

Om man mitt i allt detta blivande behöver hjälp vart vänder man sig då? När remisserna till affektiva mottagningen bokstavligen fyller kön så de får återvända till husläkaren. Vad gör man då?

Klandrar TikTok? Får sitt amfetamin privat? Drar sig tillbaka? Fortsätter gasa tills det är över om ett dussin år? Lyssnar på Joe Rogans podd? Äter råkost?

Jag tror vi lever i en tid på gränsen till en enorm omstrukturering av vad vi gör av vår gemensamma tid och hur mycket dissonans vi kan leva med. Det krävs inte att man ifrågasätter dagens samhälle djupt förrän svaren redan fanns där för länge sen och kritiken mot den totala massförflyttningen till arbetslinjens smala diskurs gör sig till känna. Vi känner det alla ibland? Man tar en liten promenad i skogen för sin dumma hälsa efter att ha sett det på en instagram reel, bakar ett bröd från recept man fick på jobbet eller pratar med någon man inte kände innan. Känner små glimtar av hur livet kan vara. Kanske sen? I en annan värld eller varför inte på instagram i en psykos av neoromantisk traditionell konservatism? Flytta ut på landet (men få betalt av klick för att försörja sig). Alla artikulerade drömmar äts omedelbart upp av nätverkens insamlande logik.

Någonstans när jag blev förälder insåg vi också att arbete verkligen inte bara är något viktigt för mig personligen, det är nästan helt oviktigt för andra än kapitalister och feudalherrar. När de nu försöker lura oss att hyra deras tjänster och låser in oss digitalt i små borgar måste vi komma ihåg att internet bara var en fluga. Och precis som vi kan tvätta bananerna för att undvika bananflugornas trägna arbete kan vi sluta mata annonsdrivna teknofeudalister med klick.

Man sitter där med huvudet fyllt av videoklipp, hjärnan har formats om av att samsova med barnen, kroppen värker på nya ställen och inser att herrarna har oss i sina små giriga händer. Deras imperium bygger på att vi inte tillåts gå promenader, jäsa bröd eller prata med främlingar utan att konsumera något. Allt de byggde efter andra världskriget riskerar att kollapsa om vi odlar maten själva, äter med måtta och slutar jobba så förfärligt effektivt. Låt människor ta första plats i vardagen, prata med dem lite för länge på jobbet, hjälp någon gratis.

Det enda vi har att förlora av att inte vara så fruktansvärt effektiva hela tiden är våra lönearbeten och vem blir glad av dem? Den sanna glädjen finns i det långsamt förslösade livet inte i det sparsamt effektiva och vinstdrivande.

Och här någonstans gör mitt resonemang full cirkel och jag är tillbaks till en magkänsla jag haft sen de där första dagarna på förskolan… det är inte så himla roligt att skolas om till någon annans målbild?

att skapas om till förälder

–––––––

Aug 14
Vi lever i en hyperrealistisk tid där bilder skall sparas 4K och den enskilda linsen inte räcker fotografier skall tas av ett halvdussin kamera och sammanfogas av datorer till avbilder verkligare och skönare än blicken själv. Den lilla rektangelns makt över minnen drivs av samtidens AI diskurs för vem vill spara en ful bild? Inte när man kan spara visioner. Se livet i högsta lämpliga kontrast utan det tidskrävande och kroppsligt blöta hantverket att själv framkalla film.

Allt skall vara perfekt men också på ytan autentiskt. När röven måste blekas till en normal ätbar ton eller solas för att ladda kroppen med solenergi undrar man om Killinggänget ens var satir?

Hur kom vardagen bli så… kapitalt föregiven. Ett av barnen ville så gärna testa Prime som är en av kapitalismens absolut mest talande produkter. Vatten som inte är vatten.

Ett sötvatten utan socker sålt på social media av en Vine-kändis som gjorde rubriker i Japan. Det totala förkroppsligande av kapitalismens vinst över alla andra samhällsuttryck. Entreprenören som kroppsbyggare, boxar på jippon, kryptoinvesterare med NFT-drömmar, poddare, influenser som nu sålt sött dyrvatten till mina barn. Offentlighetens hets rakt in i mitt kylskåp, hemmets heliga plats för konsumtion. Hyperrealistiska produkters absoluta newgame+, den livsviktiga törstsläckande drycken, som görs till ren konsumtionsvara med begränsade upplagor och säljs som NFT:er men den här gången direkt till barn istället för att gå omvägen via deras porrtörstande pappor. Vad var ens bitcoins och NFT:er till för? Ingen förstod eller kunde förklara så jag antar det var pornografiskt på något sätt.

Jag öppnar kylskåpet och tänker på hur Joe Rogan med flera pratade om att man enbart skall äta egenjagat kött eller gräsuppfödda boskap. Älgens protein skall fylla våra kampsportstränande kroppar och fylla magen lite lagom så den inte sticket ut för mycket. Man går där till jobbet med deras ord i hörlurarna, man kan inte sova och tittar på deras filmklipp, man somnar några timmar och sätter på en ny podd. Ser en till klipp från någon studio. Kanske skall börja fasta? Äta veganskt? Finns det något mer jag kan kontrollera? Kallbadet kanske väcker en känsla av att jag lever och lyckats med något… hur gick det för han ingenjören som bara åt kött på Twitter? Man kanske borde träna för triathlon.

Som småbarnsförälder i guds nåds år 2024 är det svårt att inte lyssna, titta och konsumeras av social media, videosnuttar och poddar. Det är enklare att konsumera i små bitar, man fastnar lätt i dopaminloopar och känns det ändå inte lite som man känner grabbarna i podden ändå? Undrar hur det går för dem med den grejen? Blir så glad över att hen hittat en ny. Sen kommer Elon Musk och köper Twitter. Namnet ändras och man lämnar för Bluesky. Vilka följde med? Nästan alla, eller? Saknar jag någon?

Mellan apparna som Instagram, WhatsApp, Facebook, X, Bluesky, Tumblr, YouTube osv har man sina cirklar av mobilkompisar och bekanta. Man duttar varandras dopaminsystem regelbundet men hur starka är banden? När X stängs när blir man någonsin bjuden på kalas hos vännen man pratat med i tio år? Är kalasen och umgängen utanför datorerna ett mått för starkare sociala band än chattappens notifiering? Jag har en magkänsla att det kanske är så men jag kan ha fel. Kanske hjärnan hos oss uppväxta innan mobiler är annorlunda och drivs av en nostalgisk kärlek till livet före internet.

Kan det vara så att de sociala cirklarna som byggs av kommersiella appar ofta fastnar i appen och låses in något? Hur kan vi ta med oss all energi, cirklarna och det gemensamma när appen stängs ner. Hur fortsätter man sina sociala liv när apparna bytt ägare, gjutits om och inget ser ut som förr.

En av mina absolut hårdast arbetande politiska kamrater på social media har klagat i år på att Allt åt Alla vart helt omöjliga att få tag på för deras hemsida hade inga kontaktuppgifter, samma person diskuterar om och igen kring att Instagram aktivister låser in evenemang i ”stories” så man inte kan söka efter dem eller ens se datumen om man missat ögonblicket och driver frågan om och om igen för att gräva ur information ur organisationer så det blir möjligt att hitta. En liten krigare för de öppna samtalens sak och modern politisk diskurs.

Men vad händer med oss ensamma och idioterna när vi inte vill delta i social media? Eller är på fel plattform? Jag tror internet fyller ett stort ensamt hål hos den moderna postaren som egentligen borde fyllas av soppa och en brödbit från hembakat bröd kvarterets kollektivt drivna mjölkbar. Varje gång man går till sömns lite ensam och tittar på ett roligt klipp fyller det hjärnan med små snabbklippta upplevelser men vi missar de stora upplevelsernas gnetande. Stora samtal, förfinande utveckling och det långsamma social byggandet av gemensamhet kräver tålamod, arbete och att man skjuter upp tillfredsställelsen till lite senare.

Mobilen, paddan eller datorns gränssnitt blockerar hjärnans sökande efter sociala sammanhang och man börjar drömma om smartare telefoner, snabbare internet eller ännu mer strömmad media. Datorn tar över och skall in i alla rum. Gärna så nära hjärnan som möjligt. Kanske till och med som extra informationsgivare rakt in i glasögonen?’

Som förälder är internet som en boj i ett hav av kroppsvätskor och i en storm av tjat och gnäll. Man klamrar sig fast vid sina internetkompisars händer för att inte drunkna eller få kallsupar. Men jag kan inte släppa känslan av att jag inte kanske skall låta hjärnan formas efter internet utan mer bestämma själv? Kanske påskens fasteperiod kan vara från social media? En förvår i kontemplation och begränsad skärmtids anda.

Kan det vara så att min Walden är att lägga ifrån mig mobilen några veckor och liksom göra något annat?

ensamhet och idioter

–––––––

Feb 13
Triangeln sägs vara den starkaste formen som finns… minns inte var jag läste det men det känns bra och stabilt med tre vinklar som möts som tre vänner i en liten dans. Det episka handslaget mellan tre individer.

Vi står och tittar på cyklar. Ser triangeln igen.

In the diamond frame, the main ”triangle” is not actually a triangle because it consists of four tubes: the head tube, top tube, down tube and seat tube. The rear triangle consists of the seat tube joined by paired chain stays and seat stays.
Bicycle frame – Wikipedia | https://en.wikipedia.org/wiki/Bicycle_frame

Cykelns mittriangel är egentligen fyra delar men ser ändå ut som en stor triangel som möter en mindre i en diamant-lik form. Utan svetsfogarna är det bara stålrör. Det är i mötet och fogarna formen får sin styrka.

Är det inte samma för taknocken? Den vilar på takstolen och hålls upp i triangelns trygga form. Två sidor av taket vilar tryggt på taknockens stabila topp. Hålls ihop av en triangulär form för att inte rasa ihop av löv, regn och snö. Nederbörden rinner av vinklarna och skyddar oss under triangels nästan esoteriska skydd.

Stugan målas sen röd av slamfärg kokad av tre ingredienser: vatten, mjöl och pigment. Tre olika delar som var för sig är ganska dåliga skydd men som tillsammans skall stå mot tidens tand och skydda mot den oundvikliga rötan.

Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.
1 Korinthierbrevet 13:13 | Svenska Folkbibeln

Treenigheten kommer igen i kristendomen. Gud, fadern, sonen… tro, hopp och kärlek.

När vi lät tatuera luffarprickarna var det alla de har esoteriska betydelserna som symboliseras i vecket mellan tumme och pekfinger. Tre prickar som en symbol för det stabila valet.

Att välja kärleken, hopp och tron. Med dig genom livet, under vandringen och i evighet. Vi, familjen, samhället.

Liv, vandring och evighet

–––––––

Okt 17
I kassan på Hemköp packar jag ner mina varor (lasagneplattor, färdig bechamelsås, pasta, jordgubbar från Uppsala?) och ser en man mitt i livet bakom mig köpa den ultimata middagen. Han ser ut som en mellanchef men lite extra berest. En solbränd vagabond bland blekröda barnfamiljer. En man av världen!

Vad ligger på bandet om inte kanske det mest tidstypiska man kan äta?
- Lax (300 gram odlad, full av mask)
- Grön mix sallad (liten påse, redan sköljd)
- Picadeli bägare (Grönkål och rödkål)
- Jordgubbarna från Uppsala
Vi äter den specifika kosten och låtsas som det vore normalt. En slöja över kostens diskurs, som en vag känsla av naturlighet och äkthet i mat som lax, sallad, jordgubbar… de är närmare Gud än vidrig sörja som pasta, läsk eller jäst bröd. Denna yin och yang uppdelningen. Manligt och kvinnligt? Är pastan och det processade – bearbetade – kvinnans mat och det råa – slemmiga, fuktiga och ådrigt naturliga – mannens mat… som laxen, köttet och det av jakten nedlagda. Kultur och natur.

Vi diskuterar samtidigt i social media djupets kaos, tehum:

det djupa är avgrunden som nietzsches uberman stirrar in i men vad är det som skiljer tehum / tiamat från mannen? vad står han på? är det en bas av jord… al qaeda. är det i våra traditioner och regler vi inte faller ur, in i det eviga hålet, tänkvärt.
@xazax.work / bsky.app

Är maten, vår kost, den mest aktiva delen av immanensplanets eviga kamp mellan kreativiteten och utvärderandet? Vad är tjusningen egentligen i att erotiskt hänge sig till fetischen om den naturliga maten och idogt skapa måltider som innehåller rena ingredienser… kan det vara så att denna mat-etik döljer något? Är det ängslan vi döljer där månne. Ängslan för den ohämmade tillväxtens energilagring, fetman, kroppar i excess, svett och avföring. Köttet odlas men skall också inte få växa över som en glömd trädgård. Allt med måtta och sekatören skall alltid ansa odlingen. Veetad hårväxt, starka muskler och perfekta linjer. Kroppen trimmas och disciplinen ökas.

Varför lockar det så oerhört med jordgubbar från Uppsala?

En hel generation av kroppar byggda av microvågsugnvärmda matlådor. De uppfostrades av en efterkrigstidens ständiga festande föräldrar. Med evig ström livsmedel rinnande ur ymnighetshornet som blev till efter Breton Woods peningakults födelse. Nu utbytt till en ängsligare vuxenhet som vill äta som den mytiska kost urfäder skröt om vid brasan. Om än ersatt av en högljudd neandertalares radioprat. Myten om den rena födan, jaktens upplysande etik och köttets kamp mot naturen hålls högst.

Vi kunde då äta laxen rå ut vattendragen, mogna avokados ramlade ur träden, klimatet var milt. Men var är den här drömmen ifrån? Var äter man färsk lax, bison och avokado? Låter inte det som Kalifornien 1850 mer än någon sydsvensk vik översvämmad av smältande inlandsis?

Kan det vara så att när gloomers sträcker sig efter makt är det enklaste etiska valet att reagera mot tidigare trenders dekadens för att röra sig mot kroppskulturens minutiöst vägande och mätande för att i ingenjörens väl laddade pannlampas sken hitta smulorna av mening med livet? En motreaktion, fylld av ressentimentets tröga sörja. Den odlade laxens kulturella plats blir som föda för en sista desperat reaktion innan vardagens kvarnsten sänker tillbaks vår gloomer till sociala medias träckhögar eller självhjälpens märkliga avgrunder. Matlådan är den sista kampen innan vi resignerat helt. Tårna vid kanten mot tehums kaotiska djup.
stenålderskostens hägrande sken

–––––––

Aug 29
Another century like this—another century of work—and our species will be done for, along with countless others. Work—which is to say, all activity that is determined by the necessity to make a profit for someone, rather than chosen on account of its intrinsic value—is precisely what prevents us from fulfilling our needs.
–What Work Steals from Us

Vaknar på morgonen och funderar på om jag skall supa ihjäl mig, ta livet av mig eller koka kaffe igen och åka till jobbet. Varje dag samma sak. Jag jobbar inte ens med något ”tråkigt” utan har väl vad folk skulle kalla mitt ”drömjobb”. Men det är ändå något som skaver? Man gnetar på och härmar de andra. Lever sitt lilla liv och jobbar med att acceptera ödet.

As their words salt the wounds you are soothed by the drone of days perfectly detached
Their schools, their values their standards, their lies their institutions their national pride
– The Big Radiating from Life is Wasted on the Living by The Great Deciever

Dissociation har blivit en sån massindustri att det getts namn som självhjälp, KBT och karriärsutvecklingsmöjligheter. Man måste jobba igenom sig dagen – oavsett känslor! – för att sen kunna leva i de små timmarna innan sömnen skall klämmas in för om du inte disciplinerat sover förstörs din kropp och du kan inte jobba effektivt dagen efter. På morgonen skall vi bada isbad, meditera, planera dagen, fasta, äta näringsrikt, träna, sköta hygienen, vara normala, inte stå ut, pendla till jobbet för att maximera vinsten hos deras fond…. bara att skriva ner all krav vi har är en absurd uppgift? Vi lever i ett fritt samhälle men vad är vi fria att göra?

Vi stämplar in och lider lagom acceptabelt.

Hur blev det såhär? Hur kom vi till utvecklingens apex där social media upplyser oss om att kallbad är ett rimligt sätt att känna något för att stå ut resten av dagen inlåsta som boskap i väntan på att mjölkas på arbete? Vad kan vi idag lära oss internets totala hegemoniska diskurs som inte blir liberalt nonsens om att aktivt acceptera livets totala nedtryckning till en liten arbetande maskin. En robot. Inte var det den här cyber-framtiden vi drömde om? Små vardagsrobotar som bokar tvättider på bussen och lånar pengar för att blippibloppa till oss dopamin.

We are being taught this lesson by the minor, comic event labelled the twenty-first century. Here, the prophecy has been fulfilled: the medium is the message. The messenger is the proclamation. Only nothing is allowed to come and go, democratically; never something. The catastrophe is that everything remains as it is. Nihilism amounts to everything being accepted as it is.
– A Message From the Emperor
Mario Tronti

Nihilismen att acceptera allt som det konstrueras kanske Mario Tronti menade? Vi lever i ett samhälle där en man med vidrig senig kropp spenderar miljoner (miljarder?) för att elchocka sitt kön så det blir lite fastare och hårdare. Mer barnlikt?

Vi accepterar de märkligaste praktiker för att behålla drömmen om evig ungdom så lätt och med en lätt handviftning att kejsarens nya kläder borde vara obligatorisk läsning i grundskolan.

Kejsarens buk syns och könet är bart.

King Arthur: I am your king.
Peasant Woman: Well, I didn’t vote for you.
King Arthur: You don’t vote for kings!
Peasant Woman: Well, how’d you become king, then?
– Monty Python and the Holy Grail

Vi får aldrig glömma att så länge vi lever i en förment demokrati kan vi ifrågasätta diskursen, ta makt över våra små dumma liv och leva som vi gör bäst. Deras regler är inte våra! Att hänfalla till vinterbadets nihilism är enbart ok på arbetstid och inget sunda människor gör på sin fritid. Låt deras diskurs vara inom de timmarna vi går med på det och låt inte den liberala eviga tillväxten ta över.

Katastrofen kanske är att allt låts vara som det är som Mario Tronti skrev?

jobb och acceptera kejsarens elchocker

–––––––

Aug 18
mindfulness
/ˈmʌɪn(d)f(ʊ)lnəs/
1. the quality or state of being conscious or aware of something.
  ”their mindfulness of the wider cinematic tradition”
2. a mental state achieved by focusing one’s awareness on the present moment, while calmly acknowledging and accepting one’s feelings, thoughts, and bodily sensations, used as a therapeutic technique.
Att vara mindful har blivit en hörnsten i predystopisk diskurs som ett slags mentalt försvar mot astman från förbränningsmotorns smog och klumpen i bröstet från skenande tillväxtkrav i de mest dumma sammanhang. Istället för att knivhugga förmannen och gå hem skall vi andas långsamt och betvinga kroppen till att tro arbete är något vi måsthöver för att få mat.

Men liksom var någonstans hände det här att acceptansen av övergrepp skall internaliseras för att undgå traumat att leva i en postmodern värld som dagligen sågar av grenarna till livets skröpliga träd?

Varför kan vi inte vara mindfull istället? Fulla av våra egna känslor. 100% apor som skriker av ilska och låter tårarna träffa glasväggarna i det ventilationslösa mötesrummet. Varför skall vi andas lugnt när ytterligare en kollega sjukskrivs, hyran höjs och räntorna skenar för att kratta för en ännu högre maktkoncentration i ekonomin?

Vi lever i den yttersta tiden av kalla krigets mellanfas. Snart går vi mot en ny historisk tidsålder där kolet skall gömmas och ersättas av magiska elen som upplysningens lärde försöker övertala oss är gratis. Utan konsekvens kan vi fortsätta med rovdrift och tillväxtens grafer pekar alltid framåt, uppåt, mot månen och bort mot mars. Att hela den här ideologin leds av ett förvuxet barn till en gruvmagnat är så passande att vi hade tyckt manuset var skrivet av en ”artificiell intelligens” om man motvilligt såg filmen på en streamingtjänst. Vem i sina sinnes full bruk tittar på en dampunge utan anknytningar som sin ledare och tänker att hen nog skall följas blint?

Jag tror inte det här är en historisk fas för att vara tyst och socialmoderat kalkylerad? Min åsikt är att vi lever i entropins tidsålder. Det är dags att omfamna sökandet, arbete och politiken igen. Som klass lever vi i en tid av aktion inte en ålder för att sitta ensamma med våra tankar.

Oh, jag sitter precis med de tankarna också.
Grover Furry (@retmarutsghost)

En vän skrev på Instagram att hen börjat läsa Den glada vetenskapen (Die fröhliche Wissenschaft) och jag kan inte tänka mig något bättre än att börja läsa och reflektera kring filosofi. Själv sitter jag med tioårsprojektet Illuminatus! (The Eye in the Pyramid, The Golden Apple och Leviathan av Robert Anton Wilson och Robert Shea) och försöker samla tankarna.

Det är en intressant tid att leva i. En tid av brandslangar med information som väller över oss där hjärnan och medvetandena måste lära sig filtrera, bortse och snabbt sortera ut vilka små guldkorn att behandla värdigt. Visst måste livet innehålla små stunder av vila, eftertanke och mindfulness. Hjärtat måste lugnas ner. Vissa tar det iskalla havsbadet till hjälp för att sjunka våldsamt ner i en påtvingad kroppslighet och andra stirrar envist in i rektanglar med dopamindoser. Allt för att hitta en röd tråd i det… här.

Meditationen, acceptansen och andningsövningarnas pris är att allt blir så lagom. Tankarna får studsa runt lite i lugn och ro. Men mitt förslag är att vi också lever fullt ut i mindfullness. Tar tjuren vid hornen och kör på. Låter våra röster höras och istället för att undvika det obehagliga rusar rakt dit och säger vad som behöver sägas. I den mindfula tystnadens diskurs frodas också den tysta makten, osynliga kåta händer och den konservativa anständighetens marknadskrafter.

Vad har vi att förlora av att möta våra öden rakt fram? Amor Fati. Att älska ödet som vi gör det och accepterar oss själva.

“Amor fati: this is the very core of my being—And as to my prolonged illness, do I not owe much more to it than I owe to my health? To it I owe a higher kind of health, a sort of health which grows stronger under everything that does not actually kill it!—To it, I owe even my philosophy.… Only great suffering is the ultimate emancipator of spirit, for it teaches one that vast suspiciousness which makes an X out of every U, a genuine and proper X, i.e., the antepenultimate letter. Only great suffering; that great suffering, under which we seem to be over a fire of greenwood, the suffering that takes its time—forces us philosophers to descend into our nethermost depths, and to let go of all trustfulness, all good-nature, all whittling-down, all mildness, all mediocrity,—on which things we had formerly staked our humanity.”
Friedrich Nietzsche, Nietzsche contra Wagner

Våra små liv och den stora påhittade historien är en pendel mellan olika ytterligheter. Låt inte Dem lura dig till medioker acceptans utan låt acceptansen bli radikal, i grupp och mot nya historiska horisonter. Kom vi misslyckas tillsammans och lever mindfull… feta oeffektiva kroppar som blöder, gråter, hulkar och svettas.
mindfullness

–––––––

Aug 2
om trängtan att mäta(s)

Jag satt gömd från sommarsolens vidriga strålar i skuggan från huset på handbyggd trall och drack varm zingo med en handfull smala plastsugrör ur en glasflaska. Glasflaskan kom hem i en back som pappa alltid funderade på om han skulle behålla eller återlämna med panten.

Läsk var inte farligt än, mikroplaster var knappt påhittat och plastsugrören var nästan gratis.

Idag är sugrören förbjudna, läsken är snudd på barnmisshandel, trallen stenlagd, prippsbacken är en raritet som handlas med på andrahandsmarknaden, solen bränner som aldrig förr och gud nåde er om panten inte återlämnas för allt sopsorteras minutiöst i samfällighetens kameraövervakade soprum.

I Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans” väcks tankar om att vi skjuter bort allt som inte är mätbart. Vi väger, mäter, jämför, kvantifierar och gör statistik av allt. Sen när statistiken är insamlad och skall kategoriseras tar vi hjälp av datorernas självlärande modeller för att med en tänkvärd framtidstro göra heuristik av algoritmer kring statistik. Diskursen lägger drömmandet av en magisk framtid av överflöd till ett slags tvångsmässig performativitet. Frågor vi oss verkligen vart alla dessa nypositiva praktiker för oss?

Drar åt bandet på min lilla klocka som mäter allt möjligt för att göra fakta som går att kontrollera av min lilla spionmaskin jag alltid håller i handen. Små bitar data skickas till Frankrike, USA och världen över för att visa om mina hjärtslag är godkända, tiden i sängen är acceptabel eller min skärmtid har förändrats sen förra veckan. Ligger jag i en vattensäng och njuter av en cigarett? Nej, nej, tobak är farligt. Då dör jag av cancer. Om jag dricker läsk ur sugrör får jag högt blodsocker och kaloriintaget för idag går upp som spik. Man måste leva moderat inom ramarna för ett acceptabelt, optimerat och gärna accelererande liv. Mer muskler, mindre fett.

“Who’s gonna carry the boats?”
David Goggins

När jag växte upp lekte vi med smällare. Små snabbt brinnande stubiner och packat krut. Man gjorde sig riktigt illa när de sprängdes i handen och alla kände någon som kände någon som försökt förbättra dem men sprängt av en lite bit av någon hand eller toppen av ett finger. De användes vid påsk, nyår, födelsedag, midsommar eller som hobby. Istället för att leka med smällare får man idag… jag vet inte? Mobilspel?

Träning i att disciplineras inför ett liv framför skärmen. Glöm inte att öppna dagens paket med överraskning. Hjärnans dopamin måste tränas till casino kunder. Allt skall göras till spel, game… gejmifikation. Om det inte kan mätas och övervakas är det skumt.

Som kontanterna? Bäst att förbjuda kontanter så inte nya generationer kan köpa smugglade ryssar eller maxiskott. Inga mer sydeuropeiska limpor med cigg från någon källarbutik. Pengar skall vara vita, digitala och spårbara. Du ska veta att lönen är övervakad och konsumtionen skall göras enligt rådande normer.

Konsument bliv vid din kredit.

kvantifieringshets

–––––––

Aug 1

om trängtan att mäta(s)